På tåget hem från Jönköping spelades ”Boston” på mobilen.

Drömde mig bort och funderade hur de spelade pianot i låten.

Helt plötsligt var jag 3 år igen och satt hemma hos mormor och morfar, spelandes på pianot i vardagsrummet, där de gröna blommorna som luktar gott när man tar på dem stod.

Från pianot där man hade koll på nästan hela övervåningen.

Bilden av att jag skulle få sova lite en eftermiddag blev plötsligt väldigt klar.

Då morfar bar in mig till sängen och stoppade om mig med den rosa skällande hunden tätt intill mig. Morfar, med sin vitblåa rutiga skjorta nerstoppad i byxorna, och de stora glasögonen.

En lätt kram och sedan somnade jag.

Ett av väldigt få minnen jag har av dig morfar, och jag önskar att jag hade fått lära känna dig innan du alltför tidigt lämnade oss.

Minnen och den blyertsmålade tavlan som hänger på mitt rum i skolan, är det ända jag har från dig.

Kan ibland bli avundsjuk på de som fick lära känna dig och fick spendera tid med dig.

Jag var inte gammal när cancern tog dig.

Men kommer aldrig glömma dig, och de minnen jag har kvar <3